Har ni sett kvinnorna från Oxie i sina blå kjolar eller de från Skytt och Vemmenhög i sina gröna kjolar? Ja, så blev det ofta på 1970–80-talet när man köpt material för att sy en bygdedräkt. Det förenklade ju, att erbjuda begränsat utbud av kjoltyger till varje härad, men vilken färg hade kvinnornas kjolar för 200 år sedan? Vad vet vi om hur allmoge i Skåne klädde sig och hur vet vi det? Det finns bevarade kläder på museer och i privata samlingar och det finns tavlor, teckningar, beskrivningar i olika texter och bouppteckningar som ger oss information. Alla målningar, teckningar och texter är tolkningar som passerat en konstnär/författare som utifrån detta gett sin bild. Olika källor kan också tyckas ge motstridiga uppgifter. Men kanske är bådadera korrekta, det kan vara min tolkning som har brister. Av bevarade kläder kan vi kanske komma fram till att en person, någon gång, någonstans burit just detta klädesplagg. I regel är det högtidsplagg som finns bevarade, vardagsplaggen har slitits upp och försvunnit. Även om det finns mycket bevarat, är det bara en liten bråkdel av allt som en gång funnits.

Allmoge klädde sig som det förväntades av dem att de skulle klä sig, i kombination med vad de hade möjlighet att kosta på sig. Eller som Svensson skriver, det var ”ekonomiska och sociala omständigheter” som avgjorde hur bondebefolkningen klädde sig. Cederblom anger att man klädde sig efter de förordningar och stadgar som socknens förtroendemän påbjudit och hur man klädde sig var i ringa mån beroende av självständigt tycke och smak. Vidare att överträdelser inom dräktskicket straffades hårt och obönhörlig. Kläder var en investering som vårdades väl, användes, syddes om, lappades och lagades, tills det bara var trasor kvar. Trasor av ull kunde repas upp och kardas tillsammans med ny ull, för att ingå i nya textilier. De sista trasorna kunde också användas till laglappar, stoppning, isolering och många andra ändamål. De bästa bitarna av ett plagg kunde också tas tillvara för att bli bakstycke i dynor, delar i skarvsöm, lappteknik, duskor etc.

Helt säkert är att våra gamla dräkter visade stor variation. Allmoges kläder har aldrig varit en uniform. Bevarade dräkter och dräktdelar visar på stor färgprakt. Men till vardags kan man förmoda att det viktigaste var att ha praktiska kläder, vadmal var vind- och vattentät. Skinn med ullen inåt värmde gott. Skinnplagg var tåliga, men ett tätsittande livstycke gav också stadga. Det gav stöd vid tunga lyft och evigt bärande på barn och tunga bördor. På Trelleborgs museum finns några kompletta dräkter från Söderslätt bevarade. De visar hur en person klädde sig. Om vi kopierar enstaka plagg och kombinerar till en hel dräkt, kan resultatet bli en kombination av plagg från olika tidsepoker, olika geografiska områden, olika samhällsklasser och avsedda för olika tillfällen sätts ihop på ett sätt som inte varit möjligt förr.

Kläderna märktes ofta med både initialer på ägaren av plagget och året det tillverkades. Märkningen syddes ofta av rött garn och kunde både vara enkel och mer utstyrd. D i slutet av monogrammet avser dotter och S avser son, mellersta bokstaven var initialen i faderns tilltalsnamn.

 
Svensson skriver om dräktområden, där befolkning hade likartat dräktskick, det följde inte häradsgränserna. Oxie, Skytt och Vemmenhög ligger geografisk nära varandra och hade snarlikt dräktskick. Men under 1900-talet och speciellt under 1970–80 talet när många gick på kurs för att sy eller på annat sätt skaffade dräkt blev det mer uniformt. Rosie Johansson som skriver om Charlotte Weibulls samlingar anger ”23 härader finns och varje härad har sin dräkt med sina mönster och färgsättning”. Alla dräkter oberoende av om de är gamla eller ej har sin historia, sitt existensberättigande och berättar något om sin tid. Att känna sin historia ger en extra dimension till dräkten. Det är svårt att säkert veta, i vilken mån dräkterna syddes enligt en bestämd mall. Kuch skriver att ”på sockenskräddaren berodde att hvarje plagg noga tillskars på det sätt som tillhörde socken, och erhöll de kantningar och broderier, som skilde dem från bruken i de angränsande”. Han konstaterade vidare att det var den erfarne skräddarens förtjänst att dräkterna behölls utan förändringar och utfördes med noggrannhet som inte varit möjlig för någon som saknade vana och erfarenhet.

Folkdräkter på museer och privata samlingar är i regel gamla finkläder, det är naturligt att de finaste kläderna sparades. Strax före sekelskiftet 1900-talet initierades från G. J:son Karlin (senare Kulturen i Lund) och Artur Hazelius (senare Nordiska museet) m.fl. att samla föremål från allmogetiden. Studenter och museimän reste runt och tog tillvara från den kultur som höll på att försvinna. Det var nog många som kände sig hedrade, när de fick ”fint besök” av någon som visade intresse och ville ta över gamla kläder och föremål från gömmorna. Det finns mycket bevarat, men vår kunskap om hur man klädde sig i äldre tider är trots detta begränsad, inte minst vad gäller vardagskläder.

Kurck skrev i slutet av 1800-talet att folkdräkterna som nästan oförändrat burits i århundranden höll på att läggas av. I södra Skåne har man dock ”med omsorg förstått att bevara sin egendomliga och i många avseende intresseväckande utstyrsel”. Vidare att kläderna hade anor från medeltiden, speciellt kvinnans dräkt påminner om den solida dyrbara klädsel som bars av de förnämare under 1500 – och 1600-talen. Men han konstaterade också att det yngre släktet eftersträvade ”köpstadklädt”.  Vidare att ”ännu föredrager dock skånska allmogen af begge kön af gammalt tjocka och starka hemmagjorda väfnader af ylle, framför de tyger som industrien lemnar”. 

Kurch uppger att familjens utstyrsel i klädväg tillverkades i hemmet. Kvinnorna spann, stickade, vävde och sydde linneplaggen. Själva ”klädesplaggen” förfärdigades däremot aldrig av kvinnorna utan av sockenskräddaren som med sina lärlingar förde ett kringvandrande liv, de gick från gård till gård. Skorna tillverkades av socken-skomakaren. Skor av läder användes vid högtider och kyrkobesök. Till dagligt bruk använde båda könen och alla åldrar träskor, en varm men billig fotbeklädnad. Nilsson uppger att det inte var att tänka på att gå i skor och strumpor till vardags. Åtminstone inte så länge ingen främmande såg en. Enligt Kuch fanns dräktalmanacka i Skåne. Vid kyrkogång, gillen, större högtider, bröllop, begravningar och nattvadsgång fanns bestämda föreskrifter om klädsel som alla följde. Med dräkten visade man status och rikedom. Till fest används många underplagg, flerdubbla både tröjor, liv och kjortlar för att visa välstånd.

En duglig kvinna skulle vara arbetsam. Som 9-åring skulle flickebarnet kunna sticka fingervantar och därefter fick hon alltid sticka sina egna strumpor. Den vuxna kvinnan skulle kunna läsa, vagga och sticka samtidig uppger Forsberg. Hon hade boken på bänklocket, foten på vaggan och hosan i näven. Det var den tidens multitasking.

Nysydda bygdedräkter inspirerade av Söderslätts allmogedräkter.
Kvinnan i förkläde med mönstervävda bårder i många färger och mannen i sommardräkt med vita linnebyxor.
Foto Sassa Miselli

Sorgdräkten
Vid sorg och större högtider bars en dräkt med allvarlig prägel. Ofta var både tröja och kjol svart eller av mycket mörk blå färg. Förkläden och klutar var sydda av tätt, vitt tyg. De var inte broderade eftersom det passade endast till högtidsdräkten. Det omtalas att fållen på förklädet skulle motsvara hur nära sörjande kvinnan var. Ju bredare fåll dess närmare sörjande. Varje man och kvinna förberedde sig inför döden, när man nått mogen ålder skriver Forsberg. Man ordnade sitt ”joratöj” så det fanns tillhands, när personen avlidit och skulle föras till sista vilorummet.

Allmoges kristiningsdräkt – dopdräkt
Dopdräkten hade form av en avlång påse, gjord av silkestyg och rikt med guld- och silvergaloner samt lösa smycken och en rikt galonerad mössa, skriver Forsberg. Galonerna placerades olika för flick- och gossebarn. Snittet skiljde också mellan mössor för pojkar och flickor. Pojkens mössa var tillskuren av sex tygbitar med trekantig form, samma modell som männens pickeluva. Flickans dopmössa däremot var tillskuren av tre tygbitar: ett nästan fyrkantigt tygstycke vid vartdera öra och ett längre rektangelformat tygstycke som löpte från pannan till ner i nacken bak. 

Pojk- och flickmössor.
Charlotte Weibulls samling, Möllegården Åkarp
Foto Anna Månsson

Citat från Cederblom
”Vid jämförelse mellan svenska och utländska dräkter så kan man inte undgå att erkänna att de svenska är de vackraste. Som orsak anges det svenska fria bondeståndet utan livegenskapens bojor och långa vinterkvällar med möjlighet till hemslöjdens textila utveckling”.

Källförteckning
Andersson, Helge, Allmoge dräkten i Oxie härad, Oxie härads hembygdsförenings årsbok VII, 1978.

Arnö Berg, Inga & Hazelius Berg, Gunnel, Folkdräkter och bygdedräkter från hela Sverige, ICA bokförlag, Västerås, första upplagan 1975, tredje tryckningen 1978.

Bergstrand, Margareta, Skånska särkar, Ur kulturens samlingar, Förlag Kulturen Lund, 1971.

Cederblom, Gerda, Svenska allmogedräkten, Cederquists grafiska AB, Stockholm, 1921.

Forsberg, Signe, Skånska allmogedräkter och deras tillkomst, Gleerups förlag, Lund, 1926.

Forsell, Christian, Ett år i Sverige, Taflor av svenska allmogens klädedrägt lefnadssätt och hemseder, Original utgiven i 8 häften 1827–1835, faksimil, Bokförlaget Redivia, Stockholm, 1979.

Gottfries, Ingrid, Folkdräkter i Skåne under 1900-talet, Belysta genom Ingrid Anderssons, skapare av Nationaldräktsaffären i Malmö. Studentlitteratur, Lund 2001.

Hansen, Berit, 112 stycken stickade tröjor, Etnologisk studie av en skånsk föremålssamling på Kulturhistoriska museet i Lund, uppsats för 40 p Folklivsforskning, Lund Vt. 1975

 Ingers, Gertrud, Skånska dräkter, Kvinnodräkten i Malmöhus län, LT:s förlag, Stockholm, 1984.

Jacobsson, Ingela & Bill, Åsa, Opplöt röekjol & stubb, Trelleborgs museum, 2019.

Johansson, Rosie, Från Charlotte Weibulls samlingar, s. 266–270, tidskrift ”Skånskt lantbruk” årgång 14, nr 6, 1981.

Kurck, Arvid & Wallgren, O. Skånska Folkdrägter. Original 1872, faksimil, Dansk-Skaansk forlag, København, 1979.

Linnœi, Carl, Linnœi Carl Skånska resa år 1749, redigerad av fil. mag. Viktor Olsson, Vol. I, II och III, Världslitteraturens förlag, Malmö, 1930.

Nicolovius (Nils Lovén), Folklivet i Skytts härad i början av 1800-talet, original 1847, nytryckt och kompletterad av Fredrik Böök, Berlingska tryckeriet, Lund, 1924.

Nilsson, Håkan, Österlens folkdräkter, Ystads fornminnesförening, Ystad, 1999.

Svensson, Sigfrid, Skånes folkdräkter, en dräkthistorisk undersökning 1500 – 1900, Nordiska museet, Stockholm, 1935.

Svensson, Sigfrid, Överdrifternas betydelse i folklig dräkt. Artikel från boken Folklig Dräkt, redigerad av Sigfrid Svensson, Liber läromedel, Lund, 1974.