Kvinnans huvudbonad
Gifta kvinnor alltid hade ”törkle” bundit över hjässan uppger Kurch, det var ett osvikligt tecken på deras värdighet som husmödrar. Ogifta bar håret bart med inflätade band eller ett ”törklä” bundit under hakan. Vardagskluten var av enklare rutigt bomullstyg. Den knöts med stor ”kass” i nacken. En förmögen hustru kunde ha 20 klutar.

Ny piglock, krans den unga kvinnans huvudbonad. Denna ring är förstorad med linblånor.
Tillhör Malmö Folkdansare
Foto Anna Månsson

Den vita kluten utmärker de skånska kvinnorna skrev Linne från sin resa i Skåne 1749. Svensson tittade närmare på de skånska klutarna och konstaterade att det inte är kluten och dess skärning som är speciell, utan hur den är uppbunden. När nålarna avlägsnats försvinner olikheterna mer och mer. Kluten består av ett fyrkantigt tygstycke som lagts i trekant och bundits över huvudet. Denna modell finns också långt utanför Skånes och Sveriges gränser.

Ny handvävd, rutig bomullsklut, ett rutmönster som är vanligt på Söderslätt

Vita klutar, modell Söderslätt. Dessa nyare klutar är mindre än de äldre. Trekanten som hänger ner i nacken (halen) har ofta fint vitbroderi

Det behövdes speciellt stor skicklighet och handlag, för att binda upp den vita kluten, men varje by hade sin klutbinderska. Kluten skulle stärkas på Kyndelsmässoafton, för att därigenom stärka jungfru Marias huvudkläde. Kvinnorna gick sen till klutbinderskan med sina nytvättade och nystärkta klutar för att få dem uppsatta. Den finaste kluten användes vi kyrkobesök och gillen. Klutarnas vingar är inte lätta att binda upp. Ursprungligen knöts kluten på kvinnans huvud, varje gång den skulle användas. Med tiden gjordes klutarna färdig på förhand, så de kunde bevaras uppbundna till nästa användningstillfälle. På äldre bilder ex. teckning av Wallgren har kvinnorna på Söderslätt stora omfångsrika huvudbonader som döljer håret. Det finns tyvärr ingen uppsatt bevarad huvudbonad från Söderslätt på Trelleborgs museum, men flera nedmonterade platta. Idag är det svårt att lista ut exakt hur kluten från Söderslätt bands upp, eftersom uppsatt förlaga saknas. Dagens nya uppbundna vita klutar från detta område är betydligt mindre och smäckrare, än de som visas på gamla bilder. 

Öronlappar
Kvinnorna i Vemmenhög hade små svarta taftslappar lagda i veck vid tinningarna. De täckte håret eller skulle föreställa sånt, skriver Fossell.På en teckning av Wallgrens syns dessa svarta öronlappar som sticker ut under kluten vid öronen på en kvinna från Skytt.

Opplöt, lintyg, särk.
Många förknippar Söderslätts opplöt/ovandel (blus) och särk med en stor krage som påminner om ett hjul och är sydd av en tätt rynkad bred tygremsa. I Bergstrands mönsterhäfte finns en Oxiesärk som är djupt ringad, med bara 10 cm bred krage. Det är ett vanligt mått på de äldre linneplaggens kragar, men bredare förkommer också. På museet i Trelleborg finns ett flertal opplötar och särkar med denna hjulliknande rynkade krage, men också ett flertal kraglösa. De kraglösa kunde ju förses med en löskrage vid behov. Söderslätt är inte ensamma om denna hjullika modell på kragen. Det finns flera områden bortom Söderslätt i Skåne med samma modell på kvinnokragen.

Löskrage med tyllbroderi, Trelleborgs museum
Foto Anna Månsson

På Söderslätt bar kvinnorna olika modeller av lintyg (särkar). Rynkesärken bestod av två sammansydda delar. Den övre delen benämns opplöt (blus) och nederdelen var en lång rynkad kjol. Kjolen var vid och tätt rynkad. På ena eller båda sidor om sprundet mitt fram, var det utstyrt med röda korsstygn i gamla mönster med ägarens initialer och ofta årtal i eller under, anger Forsberg. Hankasärk är en annan modell på särk som användes tillsammans med en lös opplöt. Hankasärken var ärmlös, den hade hankar (axelband) över axlarna. Ärmarna på opplöten avslutades antingen som en öppen ärm eller med en linning. Ärmlinningen knäpptes med hemmagjorda och outslitliga trådknappar. Forsberg uppger att knapparna var surrade på en gåspenna och tränsade av en mycket fin lintråd. Kuch beskriver särken som ett fotsitt plagg med lång ärm där kragen hölls samman av en silverknapp i halsen. Det var kanske en ögonblicksbild, det låter osannolikt att alla kvinnor hade en silverknapp i halsen.

Hankasärk med märkning mitt fram
Trelleborgs museum
Foto Anna Månsson

Ny opplöt med hålsömsbroderi på den hjulliknande kragen.
Tillhör Malmö Folkdansare
foto Anna Månsson

Opplöt kan snarast jämföras med dagens blus, men den var kort, den slutade strax under brösten. Eftersom opplöten alltid bars under ett livstycke var det praktiskt att den var kort, inte minst för kvinnor som ammade. Materialet i lintyget var ursprungligen linne. Synliga delar som kragen var ofta av finaste kvalitet, livet kunde vara av mellankvalitet. Särkens kjol hade den grövsta kvalitén, ofta linblånor. När bomull kom i början av 1800-talet, var det dyrbart. Då kunde finplagget förses med en krage av exklusivt bomullstyg.  

Särken kunde ha vackert arbetat broderi över kjolens rynkor i midjan.
Tillhör Malmö Folkdansare
Foto Anna Månsson

Under skörden klädde allmoge sig lättare, kvinnorna kunde arbeta ute klädda enbart i ”lintyget” (särken). Men till lintyget hörde alltid ett randigt förkläde med brokigt band.

Opplöt med krage av en broderad remsa.
Svaneholms museum
Foto Anna Månsson

Livstycke, överlivet
Allmogekvinnorna på Söderslätt bar modernt löst livstycke med en separat kjol. På museet i Trelleborg finns många separata livstycken och kjolar bevarade men inte någon livkjol (sammansytt liv och kjol) som är original. Detta till skillnad från många andra härader i Skåne där livkjol var vanlig. Nertill på livstycket fanns en pölsa, en korvliknande valk som kjolen hängde på. Dessutom fästes kjolen mot livet med hyskor och hakar. Livstycket slutade högt upp och pölsan behövdes för att kjolen skulle vila på den, inte på höfterna.

Genom att kombinera olika livstycken med olika kjolar, kunde kvinnan variera sin klädsel. Livstycket hölls vanligen ihop med hyskor framtill. Maljor av silver fanns på festdräkten hos de rikare. Vid festliga tillfällen snörde de förmögna livstycket med en silverkedja som löpte mellan silvermaljorna framtill på livstycket. Denna snörning hade ingen praktisk hophållande funktion, utan kan betraktas som ren utsmyckning.

Livstycken utan sidenband.
Hemslöjden Skåne
Foto Anna Månsson

Livstycket eller överlivet som Nicolovius benämner det, var mycket djupt ringat och utan ärmar. I Skytts härad var det kantat med ljusblå eller svarta silkesband som i ryggen var applicerade som två motstående 7-or. Arnö Berg uppger att livstyckena i Oxie hade mycket smala axelband och var korta. Fossell skriver att livstycket i Skytt var grönt och vanligen blommigt men kunde också vara blått. Cederblom skriver att livstyckena i Vemmenhög var lågt och sytt av sidenbrokad. Den som studerar boken av Jacobsson och Bill kan betrakta ett mycket varierat utbud av livstycken från Trelleborgs museums. Samtliga med smala axelband och djup halsringning men i många olika färger och mönster. Flera författare anger att överliven var utsmyckade med sidenband framtill, runt hals och ärmhål samt som dekoration på ryggstycket. På museet i Trelleborg finns många livstycken både med och utan utsmyckning med sidenband.

Bröstlapp
Under snörningen på livstycket hade kvinnan ett vackert utsmyckat tygstycke s.k. bröstlapp. Vackra brokadbitar, sammetstyg eller kanske ylledamast kunde förses med banddekoration och/eller pärlbroderi på denna bröstlapp. Bröstlappen är försedd med någon sorts styvnad. Det sägs att kärleksbrev förvarades insydda i bröstlappen. 

Ny broderad bröstlapp efter gammal förebild.
Privat ägo
Foto Anna Månsson

Nytt livstycke utan sidenband sytt efter originalmönster från Vemmenhög. Bakom snörningen skymtar bröstlappen.
Foto Ronny Månsson

Kjol
Cederblom beskriver de vackra kvinnorna i Vemmenhög till skillnad från ”puggor” (paddor) i Bara. Kvinnorna i Vemmenhög bar inte lika många underkjolar och ”figurerna här gör i varje fall ett betydligt slankare intryck om nu det ordet överhuvudtaget kan användas om skånekvinnor”. Men hon konstaterade också att ”till den skånska kvinnans ideal hör inte någon smal midja”.  

Kjolarna vilade på livstyckets pölsa, arrangerade så att den längsta kjolen var placerad innerst. Den yttersta kjolen användes som kappa vid resor, genom att den drogs uppöver huvudet. Vid djup sorg kunde en lös svart kjol användas som dok över huvudet.

Varje kvinna med självaktning ägde åtminstone en brun, en svart, en blå och en grön kjol. Röda kjolar tillhörde däremot inte vanligheten. Det ansågs högfärdigt att bära röd kjol. Men skinnklockan var ett undantag. Den var en varm rödfärgad vardagskjol, sydd med ullen inåt enligt Nicolovius.

Kjolarna var oftast sydda av varma och slitstarka ylletyger som vadmal eller kläde. Verken förkom också, ett tyg med ull i inslaget och lin i varpen. Kjolarna var långa och vida. De hade ofta fyra sammansydda våder som gav total omkrets på ca. 3 meter. Kjolarna hade ofta ett dekorativt tätt rynkat parti mitt bak och lagda veck för övrigt.

Kjol av verken, ullinslag på linnevarp. Kjolen har ett veck och sidenband runtom nertill.
Trelleborgs museum
Foto Anna Månsson

Förkläde
Kvinnorna bar alltid förkläde som dolde det sprund som fanns framtill på kjolen. Förklädet var mycket användbart vid olika hushållsgöromål, till exempel för att bära ved eller torka av något/någon. Om man plötsligt fick besök, kunde man alltid ta ett rent förkläde utanpå för att snygga till sig. Förklädena var långa och vida, vävda av bomull eller ylle i olika vackra färgrandningar och olika vävtekniker. De kunde också vara av linne, muslin, eller av ”gardinety” prydda med breda fållar och veck, hålsöm och plattbroderi. De kunde ha taggar av tyget som dekoration. Tunt förklädestyg användes till högtidsdräkten och tät sockerduk till sorgdräkten. Långrandiga förkläden med många färger i olika randningar (vävtekniker) har förekommit. Vita förkläden var också korrekt att använda till högtidsdräkten. Arnö Berg nämner de långrandiga förklädena med krabbasnår (vävteknik) i Vemmenhög men att Kvinnorna i Skytt också bar långrandiga förkläden med mönstervävda bårder som vävts i en arbetskrävande teknik.

Nya vävda förklädestyger inspirerade av gamla förkläden från Söderslätt.
Foto Ronny Månsson

Förklädet hade ofta ett enklare förklädsband, ovanpå detta knöts ett mönstervävt bugaband som hade arbetad avslutning med duskor.
Stora Herrestads hembygdsmuseum.
Foto Anna Månsson

Nytt förkläde. Förklädena var ofta mönstrade i många färger.
Privat ägo
Foto Anna Månsson

Bugabån, livband

Kvinnorna knöt gärna ett vackert mönstervävt bugabån, livband ”skrytband” kring livet. Då syntes inte ett enklare förklädsband. Bandet hade ofta arbetad avslutning i båda ändar och räckte ibland flera gånger runt midjan. Ibland var både årtal och ägarens initialer invävda.

Nytt bugabån efter gammalt mönster. Invävda initialer ATD (Anna Thoms dotter) och årtal 2020.
Foto Anna Månsson

Spedetröja, Trelleborgs museum Foto: Anna Månsson

 Spedetröja, sticketröja, spydetröja
Förmögna kvinnor bar stickade tröjor ovanpå opplöten under livstycket. Benämningen spedetröja kommer från ”speda” sticka som användes vid framställningen. Tröjorna var tätt stickade av kringvandrande stickerskor, på tunna stickor, av tunt ofärgat ullgarn. De naturfärgade färdigstickade tröjorna färgades och valkades. Gamla tröjor har ofta malhål som avslöjar att garnet inte är genomfärgat. Tröjorna var ofta mönstrade med galler, rutor, ränder och stjärnor av aviga maskor som bildade relief mot slätstickad botten. Tröjorna hade påsydd dekor av siden- och sammetsband runt halsringningen och längst ner på ärmarna. Cederblom beskriver en tröja som bars i Vemmenhög med vid halsringning och överfallande spetskrage. Den var mönsterstickad på skuldrorna och överarmarna och hade svarta sammetsband med invävda silkesblommor runt halsringningen.

Fossell skriver att kvinnorna i Vemmenhög ”bär blå stickad tröja till sina gröna liv men om livstycket är blått måste tröjan vara grön”. Vidare att kvinnan hade stora armknappar av silver nedanför armbågarna på tröjan. Nicolovius skriver att spedetröjan i Skytt var ”en hårt åtsittande stickad ulltröja som var blå, grön eller röd. Grön för sommaren, blå för vintern och röd för gladare högtider och tillfällen. Vid ärmarna och upptill var den kantad med breda vanligtvis ljusblå band och stora silverhäktor”. Kuch benämner tröjan ”spydetröjan” en stickad undertröja med lång ärm som sluter tätt till halsen. Färgen varierade med årstiderna, om sommaren mest gröna, om vintern blå eller svart och röd till högtider. Hansen som studerade spedetröjor på Kulturhistoriska museet i Lund fann tröjor i blått, rött, grönt och svart som stammade från Söderslätt, men skrev också att det var svårt att skilja mörkblått från svart.

: Ny stickad Spedetröja efter gammalt mönster, privat ägo.
Notera att båda tröjorna har stickat reliefmönster.
Foto Anna Månsson

Yttertröjan
Yttertröjan kan närmast jämföras med vår tids jacka. Nicolovius angav att den användes endast vid högtidliga tillfällen och var försedd med silverbjällror, fastsatta mellan armbågen och handleden som pinglade vid minsta rörelse. Framtill på tröjan fanns två stora spännen med förgyllda silverlöv som fladdrade vid minsta rörelse eller vindpust.

Ny kvinnotröja efter gammal modell, med dekorband och broderi av kråkspark, samt brokad på ärmens nedre del
Tillhör Malmö Folkdansare
Foto Anna Månsson

Bröstduk, schal
Bröstduken var broderad med pärlor, silvertråd och ibland också guldtråd. När dräkten skulle vara riktig ståtlig bars en bröstduk över brösten, uppger Nicolovius. Forsberg skriver att, schalar fanns av flera olika slag som schally, lasting, kattun och halvsiden samt virkade.

Skor, strumpor och strumpeband
Läderskor var dyra och man var rädd om sina skor och strumpor, så man gick barbent och barfota när det var möjligt. Man kunde också använda träskor för att sedan byta till skor och strumpor när man närmade sig målet. Man ville ju inte slita på de fina skorna och strumporna i onödan. På sommaren användes inte strumpor, man gick barfota med träskor uppger samstämmiga källor.

Kvinnorna hade svarta ullstrumpor och spetsiga högklackade skor som gick högt upp på vristen och där bands med en stor svart rosett skriver Nicolovius om kvinnorna i Skytts härad. Cederblom lämnar samstämmiga uppgifter om att kvinnorna bar stickade strumpor av svart ullgarn i Vemmenhög.

Kvinnorna dolde ju sina strumpeband under kjolen så det är rimligt att anta att de inte var lika färggranna, dyrbara och arbetade som männens strumpeband. Kvinnans strumpeband kallades spedeband. De användes till allehanda saker förutom att hålla strumporna på plats. När lerkrukan med ”drickesvått” skulle ut till höstfolket kunde man lägga en tallrik över och binda fast den med strumpebandet.

Träskor utan ”puda” (kudde) över ankeln.
Privat ägo
Foto Anna Månsson

Handskar och vantar
Det är rimligt att anta att man använde grå stickade vantar, men att de slets ut och därför inte finns bevarade. Det finns bevarade ”possavantar” av vadmal, kläde och skinn med broderi. De kunde ha långa påsydda kragar och arbetade broderier och var förmodligen tillverkade av sockenskräddaren. Fossell skriver att kvinnorna i Vemmenhög som var på väg tillkyrkan använder broderade handskar och hade en ”örtakåst” (blombukett) i en hoprullad näsduk.

Grön vante av vadmal med rött foder.
Österlens museum Simrishamn
Foto Anna Månsson

Källförteckning
Andersson, Helge, Allmoge dräkten i Oxie härad, Oxie härads hembygdsförenings årsbok VII, 1978.

Arnö Berg, Inga & Hazelius Berg, Gunnel, Folkdräkter och bygdedräkter från hela Sverige, ICA bokförlag, Västerås, första upplagan 1975, tredje tryckningen 1978.

Bergstrand, Margareta, Skånska särkar, Ur kulturens samlingar, Förlag Kulturen Lund, 1971.

Cederblom, Gerda, Svenska allmogedräkten, Cederquists grafiska AB, Stockholm, 1921.

Forsberg, Signe, Skånska allmogedräkter och deras tillkomst, Gleerups förlag, Lund, 1926.

Forsell, Christian, Ett år i Sverige, Taflor av svenska allmogens klädedrägt lefnadssätt och hemseder, Original utgiven i 8 häften 1827–1835, faksimil, Bokförlaget Redivia, Stockholm, 1979.

Gottfries, Ingrid, Folkdräkter i Skåne under 1900-talet, Belysta genom Ingrid Anderssons, skapare av Nationaldräktsaffären i Malmö. Studentlitteratur, Lund 2001.

Hansen, Berit, 112 stycken stickade tröjor, Etnologisk studie av en skånsk föremålssamling på Kulturhistoriska museet i Lund, uppsats för 40 p Folklivsforskning, Lund Vt. 1975

 Ingers, Gertrud, Skånska dräkter, Kvinnodräkten i Malmöhus län, LT:s förlag, Stockholm, 1984.

Jacobsson, Ingela & Bill, Åsa, Opplöt röekjol & stubb, Trelleborgs museum, 2019.

Johansson, Rosie, Från Charlotte Weibulls samlingar, s. 266–270, tidskrift ”Skånskt lantbruk” årgång 14, nr 6, 1981.

Kurck, Arvid & Wallgren, O. Skånska Folkdrägter. Original 1872, faksimil, Dansk-Skaansk forlag, København, 1979.

Linnœi, Carl, Linnœi Carl Skånska resa år 1749, redigerad av fil. mag. Viktor Olsson, Vol. I, II och III, Världslitteraturens förlag, Malmö, 1930.

Nicolovius (Nils Lovén), Folklivet i Skytts härad i början av 1800-talet, original 1847, nytryckt och kompletterad av Fredrik Böök, Berlingska tryckeriet, Lund, 1924.

Nilsson, Håkan, Österlens folkdräkter, Ystads fornminnesförening, Ystad, 1999.

Svensson, Sigfrid, Skånes folkdräkter, en dräkthistorisk undersökning 1500 – 1900, Nordiska museet, Stockholm, 1935.

Svensson, Sigfrid, Överdrifternas betydelse i folklig dräkt. Artikel från boken Folklig Dräkt, redigerad av Sigfrid Svensson, Liber läromedel, Lund, 1974.